Kvällsrunda

 

 

I går kväll tänkte jag att vi tar en runda i skogen det är väl härligt att springa och nosa i mossan. Kanske hittar jag en kantarell. Men det tyckte inte farbror Melker...kasta kotte är en bättre ide!

 

 

 

 Jaha kunde inte få in filmen här....försöker senare

 

 

 

 



När Melker tröttnat på att jag inte kastar så långt så var det dags att gå hem och då börjar det ösregna så vi ficka ta skydd under ett träd en stund...sen blev vi dyngsura där med och gick hem i regnet.

 

 

Vem ska fixa till den här pälsen nu då...han är inte så borstvänlig precis...

 

 

 

 

 

 

När vi torkat till slappade vi i soffan med mannen och tittade på

 

 

 

Jag förstår tanken med filmen men kan ändå inte låta bli att skämmas över yrkeskårens oprofessionella agerande.

 

Så här recenseras filmen av; Agneta Hagerud som är litteraturvetare och lärare.

 

Lukas (Mads Mikkelsen) jobbar på dagis sen han blivit av med sitt arbete som lärare. Han är nyskild och bråkar med exfrun om den tonåriga sonen, men börjar så smått få ordning på sitt liv och träffar en ny kvinna (Alexandra Rapaport). Hans bästa vän Teo (Thomas Bo Larsen) har en dotter, Klara (Annika Wedderkopp), som kommer i kläm mellan föräldrarna och deras konflikter, och hon tyr sig till Lukas. När han försöker skapa en viss distans mellan dem reagerar hon på barns vis med att bli trotsigt arg på honom och berättar för dagisföreståndaren att hon inte gillar honom längre. Några ord för mycket sägs och snart är karusellen i gång. För dagispersonalen besannas deras värsta mardröm, vilket får dem att släppa den professionella framtoningen. En klappjakt inleds, trots att flickan snart tar tillbaka sina ord, och Lukas befinner sig i fritt fall. Den gamla gemenskapen mellan barndomsvännerna i byn visar sig inte hålla måttet och borta är den bullriga, manliga vänskapen som uttrycks genom jakt och festande. Den enda som ställer upp på Lukas och hans son är Lukas kompis Bruun, spelad av Lars Ranthe.
Jakten ställer frågan om barn alltid talar sanning.  Svaret blir att så nog inte är fallet, men att det ändå blir barnet som blir lidande till slut oavsett vad som sagts.  Runt Klara byggs murar av förstående och orden läggs i hennes mun, men ingen lyssnar till hennes erkännande om att hon bara hittat på alltsammans. Istället drivs Lukas allt längre ut. Han blir ett villebråd som kan behandlas hur som helst och man ger sig till och med på hans son. När en tid har gått och det värsta har lagt sig ser det ut som om allting är glömt, men man ska inte låta sig invaggas i trygghet. Det överraskande men logiska slutet berättar en helt annan historia.
Biosalongen är tyst som i graven under föreställningen, eftersom Jakten är en film som inte lämnar någon oberörd. Den är fylld av svärta och krossade förhoppningar om lojalitet och vänskap och den ångestfyllda vetskapen att man aldrig fullt ut kan skydda sitt barn. Den lyckas att illustrera både den utpekades vånda och föräldrarnas berättigade oro.  Den civiliserade och humana ytan krackelerar oerhört snabbt när jakten är i gång. Mads Mikkelsen övertygar med sin tolkning av en man vars liv slås i spillror och som kämpar för att återupprätta sig själv.  Överlag är det bra skådespelarinsatser, där särskilt Annika Wedderkopp bör nämnas som den kontrollstyrda och i grunden ensamma flickan.  Fotot är vackert och vågar dröja sig kvar utan att hasta vidare till nästa scen.
Jag har dock några invändningar. De handlar om onödiga övertoner – såsom slagsmålen och den föga överraskande scenen med ett älskat djur som dödas – som Vinterberg kunnat lämna därhän.  Utan dem hade Jakten nära nog levt upp till samma nivå som den kultförklarade Festen.