Ja då är det nytt år för mig och mitt nya år har siffran 1 det känns symboliskt och hoppfullt när livet ser ut som det gör just nu.
Det är tur att man inte vet fullt ut vad som ska hända i sitt liv för när man tror att det som hänt är det tuffaste man gått igenom och att nu har jag nog gjort mitt kommer något ännu värre senare i livet.
Eller när man tänker att det här är nog den lyckligaste känslan jag kunde känna och så kommer något som slår den känslan med hästlängder.
Visst är det bättre med lyckliga dagar än sorgsna dagar men livet är ju inte en basilika och citron baserad fisk sås som det bara är att lägga i laxbitar i (eller hur dom sa;)
Jag har förut skrivit om det jag kallar för att stå på perrongen av mitt liv och nu tror jag minsann att tåget börjat att gå.
Nu gäller det för mig att se till så alla dörrar och fönster är stängda så ingen hoppar av.
Sätta mig tillbakalutad på en plats 14 så jag sitter stadigt när tåget kränger och någon av passagerarna svajar så jag kan fånga dom.
I går gick jag in i Domkyrkan och tände ljus för mina barn, ett sånt där litet ljus man kan tända och be en bön för någon som behöver se ljuset i livet.
Jag satt mig en stund i en bänk och bad om styrka och mod och kraft.
Då fick jag se en stor ängel som kom med en guldtacka i händerna. Ängeln sträckte fram guldtackan som var mycket tung mot mig.
Ängeln sa nästan lite skarpt till mig att denna guldtackan var min och har man en sån rikedom som jag har så blir det också tungt att bära det måste jag väl förstå.
Jag tolkar det som om att jag måste sluta tycka synd om mig själv och torka mina tårar och lägga energin framåt.
Jag jobbar med detta varje dag men ibland så tryter orken som det heter på småländska, men det är bara att bryta ihop och gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar